Sympati

Jag är så besviken och ledsen så ni anar inte.. Det sitter som en stor klump i mitt bröst och jag känner mig helt bedövad inuti.. Jag har alltid trott att alla människor kan känna sympati, empati, ha medkänsla och förståelse för de som har eller går igenom något jobbigt/svårt.. Idag fick jag ganska brutalt lära mig att jag hade SÅ fel..

Jag går igenom något fruktansvärt jobbigt just nu.. Mitt liv är helt upp och nervänt och det känns som det bor någon annan i min kropp.. En främling som har tagit över och får mig att må känslomässigt illa.. Jag är inte mig själv ALLS!! (bara i Paris) Inte så att jag är schizofren eller så.. Det är bara så omtumlande med alla känslostormar och tankar som är svåra att hantera.. Kände att jag behövde ta en time out från allt, en välbehövlig paus för att lugna ner mig och mitt inre.. Få bukt med alla känslostormar, all oro och rastlöshet.. Göra saker som får mig att må bra, bli glad och lite lugn.. Om det nu är möjligt vet jag inte men jag vill verkligen försöka.. Därför la jag in om 3 veckors semester.. Det kändes verkligen som LIVSVIKTIGT för mig att få semester.. Något som jag bara måste ha.. Jag tog ju ingen i somras eftersom jag egentligen skulle slutat den 16 oktober men nu blev det ju inte så..

Det var som att få ett slag i ansiktet när semestern inte blev godkänd.. Jag fick inte semester, ingen time out, inget försök till att stilla alla känslostormar. eller må bättre.. Istället får jag jobba genom hela julruschen med extra mycket folk, extra mycket att göra och massor med STRESS!!
Jag blev så fruktansvärt besviken att jag först blev helt stum.. Sen när jag gick ner på rast kom tårarna.. Jag kände mig så fruktansvärt värdelös, som om jag inte betydde någonting.. Alla gånger jag ställt upp och jobbat som en galning.. Tack för allt jag får tillbaka när jag som mest behöver det.. Jag förklarade varför jag behövde semester och jag trodde verkligen att de skulle förstå och ha så pass mycket medkänsla att de gav mig semester.. Jag hade verkligen SÅÅ fel..