Sömnlös

Ja då var man fortfarande vaken.. Känner mig inte det minsta trött. Det ligger ett snarkande monster i min säng och det gör ju inte saken bättre. Försöka somna i soffan är uteslutet eftersom jag har så ont i min nacke/axel/arm. Det börjar kännas nu, att det är något stort på gång i våra liv. Kanske en önskan som äntligen kan gå i uppfyllelse. Det är så svårt att bara gå omkring och vänta, att bara följa med strömmen och leva som vanligt. Några ynka månader till sen är hjulen i rullning. Ibland spricker bubblan jag försöker leva inuti och känslorna fullkomligt sprutar ut som ett vulkanutbrott. Ibland blir det tårar, rädsla, ångest, frustration, nedstämdhet eller fullkomligt raseri. Det är oehört svårt att kontrollera och jag känner mig inte som en trevlig person just nu. Vem i min familj kan förstå vad jag går igenom?? Ingen faktiskt, inte riktigt. Jag vet att ni försöker och det är jag tacksam för så förlåt om jag inte är mig själv just nu. Ni vet varför men ingen annan behöver göra det just nu. När jag känner mig redo ska jag dela mitt mörker eller vad jag nu ska kalla det med er andra. Tålamod..

Ångesten och rädslan är nog värst. Den sitter djupast och kvar längst. Som sagt, det börjar kännas nu ordentligt. Rädslan som sitter inom mig vill inte försvinna. Hjärtat bankar lite snabbare än vanligt och ibland känns det som jag blir helt stel nästan förlamad och bara sitter och stirrar rakt in i väggen. Håller jag på att bli tokig. Kanske men det är en svår situation jag har hamnat i, något stort som betyder mer än någonting annat. Alla andra problem bleknar bort i jämförelse med detta och det är svårt att hantera.

Hur lagar jag hålet i mitt hjärta??