Urladdning

Just nu känner jag mest för att bara gråta. Klumpen i magen och spänningarna i kroppen börjar sakta försvinna. Allt börjar återgå till det normala.. Om det nu någonsin kommer att göra det. Jag hade förträngt så mycket och trodde jag var mycket starkare och någorlunda över min fobi men nu inser jag hur fel jag hade. Varje gång jag blundar hör jag ljudet när Micke kräks. Har svårt att slappna av ordentligt så jag kan sova. Sen är jag så fruktansvärt känslig och oroar mig för minsta lilla. Att vi ska bli sjuka igen. Analyserar allt Micke gör och hur han mår tills jag blir nästan galen. Han förstår inte heller och det gör saken så oerhört mycket svårare. Suck, vem har sagt att det ska vara lätt att leva?